Lars Brinck var vänlig nog att skriva ihop en skönt beskrivande rapport från sin hangfokuserade resa till England och Lake District i somras, och det är verkligen en kul ära att få publicera den här på Molnhäng. Så utan vidare ado:
Resan till Lake District
Den här resan startade i ett glatt tjut från min hustru Lovisa som tidigt i våras tittade ut från bakom laptopen och förkunnade att sommarens resa skulle gå till Lake District i England - hon hade hittat en kurs i basning av trä - ”steam bending” - och jag –”…kunde ju ta med mig några plan och flyga?” Efter en snabb bildsökning på ”Lake District” är det bara att beställa flygbiljetter och packa transportlådan. Bilderna från Lake District lovar hangflygning i klass med både Wales och alperna!
Första målet för resan var Catbells i norra Lake District. Efter att ha åkt tåg två timmar från Manchesters flygplats hyrde vi bil i Kendal, en timmes bilväg från Keswick där vi hittat ett BnB vid foten av berget. Bergen i Lake District kallas ”fells” - tydligen efter norska ”fjell” då norska vikingar var de första som bosatte sig här. Det vimlar av ortnamn som slutar på -by, beck och -dale, och många lokala gator slutar på -gate. Och då åsyftas alltså inte ”gate” som i port utan ”gate” som i norskans gate och svenskans gata.
Hela Lake District är en nationalpark och det är verkligen som en enorm park, en förminskad version av alperna eller norska fjällen. Kanske var det därför de norska vikingarna bosatte sig här? Avstånden är luriga att bedöma. När vi börjar gå över låglandet verkar det långt till foten av ”the fell” men efter bara en halvtimme är vi där och börjar stigningen som vi avverkar på en timme. Och då går vi i snigeltakt eftersom våra knän inte är riktigt vad de borde vara.
Vi möter hela tiden vandrare på väg upp eller ner och när vi äntligen kommer upp på toppen så kryllar det av människor. Vågar man verkligen flyga här tro? Vädret var utlovat soligt med svaga vindar så jag hade bara tagit med mig tre lättare plankor (hangvingar utan stabbe) upp och lämnat det tyngre artilleriet samt allt extra bly nere i dalen. Under vandringen upp var det vindstilla och stekhett så döm om min förvåning då vi kom över krönet och möttes av en iskall fuktig vind runt 8m/s! Hård vind, lätta plankor utan ballast och massor med folk, det här kunde bli spännande…
Efter att ha sonderat terrängen lite och insett att vindriktningen och folkvandringen uteslöt den perfekta DS-åsen jag sett på bild ställde jag mig vid en skålformad bergskant med stigen bara 10m bakom mig, klädde på mig allt varmt jag fått med mig upp, bad en kort bön och kastade ut min 700g Stormchaser, en planka på 150cm egentligen designad för DS i betydligt tyngre versioner. Nu blev det åka av! Lyftet var obeskrivligt! Vingen var snart en prick 150m rätt upp bland gråsvarta moln. Fullt dyk ner i dalen följt av en looping som slutar på samma höjd igen med vingen accelererande hela vägen upp! 15 adrenalinpumpande minuter senare skakar jag av köld och anspänning och börjar försöka få ner plankan med inflygning rätt över stigen bland alla vandrare. Inte helt genomtänkt inser jag och väljer att sätta plankan rätt hårt i backen på läsidan innan stigen. Mjuk fin fluffig gräsmatta räddar modellen från total destruktion - puh!
Jag inser att platsen jag valt är en perfekt DS-plats den också, men med alla människor och den byiga vinden vågar jag inte försöka utan kryper in i lä 20m bort där det återigen är varmt och vindstilla. När känseln i fingrarna kommit tillbaka och kroppen slutat skaka(!) är det dags för ny omgång! Men vart tog vinden vägen? Stormchasern byts ut mot 370g RockBreaker som microstallar ett varv innan den landar lite snöpligt framför fötterna. RockBreakern byts ut mot 220g ultralätt påsvisel som efter en lokal sten i noskonen flyger rätt skapligt. Men det känns lite snöpligt. Efter en stund när vinden ökat något så får RockBreakern en ny chans och hade jag vetat hur man gjorde så kunde det nog blivit lite lättvinds-DS då folkvandringen avtagit något men jag väljer att försiktigt göra små cirklar mellan fram och baksida av hanget. Kommentarerna på denna flygning som Lovisa filmade och jag lade ut på Facebook säger allt: ”Dig deeper!” Men nöjd med att ändå ha fått flyga på en magiskt vacker plats vänder jag åter ner mot dalen för mat och vila innan nästa dags äventyr.
Efter en resdag med besök hos vänner och turistshopping hade vi nu installerat oss i Witherslack, en liten by längst ner i södra delen av Lake District. Lördag morgon blev jag upplockad av ”Alan”, en väldigt trevlig lokal flygare som jag fått kontakt med via ”BARCS”, Englands största internet-forum för rc-segelflyg. Lättad över att slippa köra själv (ALLA kör på fel sida vägen i UK! ) tog han mig till sitt hemmahang Gummers Howe ovanför Lake Windermere.
Efter misstaget vid Catbells att ha lämnat det tunga artilleriet hemma släpade jag nu med mig alla plankor, ballast plus min oflugna Schwing88 upp till toppen - en bekväm 20min klättring skulle det visa sig. Väl uppe inser vi direkt att det inte kommer att bli någon flygning här. Vinden ligger 90grader fel! Vi står där och känner oss lite snopna men njuter av den vackra utsikten över sjön tillsammans med nästan lika många människor som vid Catbells. Lake District tar varje år emot över 16miljoner turister och de flesta kommer för att vandra.
Jag släpar ner hela artilleriet ner till bilen igen och strax är vi åter på väg. 30min senare kliver vi av vid en ny kulle, ”Burney Fell”, en bit från havet och ser genast på vindkraftverken närmare kustlinjen att det här ser riktigt lovande ut. Återigen släpar jag mitt artilleri uppför kullen som visar sig vara betydligt högre och längre än vad den såg ut att vara vid första anblicken. Då denna ”fell” ligger precis i södra kanten av Lake District är det också helt folktomt.
Vi kommer upp lite från baksidan och när vi från toppen kan blicka ut över hanget så blir det lätt hjärtklappning: det halvmåneformade hanget bildar en stor skål som täcker vind från rak V till nästan rak NV, framför hanget breder en stor slätt ut sig som sträcker sig ungefär 2km ner till havet. Det här ser mer än lovande ut! Vi kastar ut två mindre vingar som snabbt blir två små svarta prickar långt bort högt upp i det blå. Lyftet är helt sagolikt! Nära hangkanten är det traditionellt hanglyft av bästa sort och längre ut verkar det som om termik från slätten tar över varför lyftet 200m ut är som i alperna. ”Wow!” och förtjusta fniss avlöser varandra när min RockBreaker leker tafatt med Alans ”Wildthing” i ett enormt luftrum som vi har helt för oss själva. Och en hel dags flygning ligger framför oss!
Efter en dryg halvtimme i luften blir det fikapaus och översyn av resten av artilleriet som står till buds. Jag synar Alans Wildthing som är en förvuxen Weasel-liknande epp-vinge som är byggd för hang-combat. Med 125cm spv (finns som 150cm också) och en rotkorda på närmare 40cm och enorma skev/höjd roderytor är den lika agil som en liten Visel trots sin storlek. Den väger drygt ett halvkilo då den är helt inbakad i glasfibertejp på alla ledder. Ett combatmonster byggt för att tåla vad som helst. Alan roar sig med touch n´go på hangkanten och oavsett hur hårt och galet han sätter den är den helt intakt. Nåt för Korpberget tänker jag…? Jag visar Alan mina leksaker: Stormchasern, RockBreakern och Påsviseln som flög på Catbells samt en Schwing88 och en Stormvinge - en nedskalad vaccumbaggad kopia av Stormchasern med 125cm spv.
Stormchasern får nu komma i luften och för första gången får jag känna av den här plankans potential. Den verkar i princip kunna gå hur fort som helst. (DS versionen av Stormchasern har fortfarande det inofficiella DS-världsrekordet för plankor: 369mph eller 593 km/h) Jag tar upp den på 200m och störtdyker för att ta upp den i en looping på samma höjd. I F3F-style-svängar framför hanget så studsar den liksom runt i svängarna utan att sladda eller tappa fart. Jag lämnar över spakarna till Alan som sammanfattar sina intryck med ”…and now I need one of those…”.
Här gör vi nu en paus. Känsliga läsare som inte är hemtama med begreppet ”hangoffer” får nu hoppa över kommande stycke då vi nu är framme vid dagens incident: jag leker F3F och från hög höjd kommer Stormchasern ner i en tjutande sväng framför hangkanten då det säger ”tjoff” och flisorna yr. Alan har gjort samma sak från andra hållet med sin Wildthing och enligt Murphys lag har vi nu i hög hastighet träffat varandra nos mot nos. En ultralätt (nja - 700g då) skalvinge och en solid combatvinge är en ojämn match. The Wildthing avgår med segern utan en skråma medan min fina Stormchaser okontrollerat spinner i backen med pulveriserad höger vinghalva. När chocken lagt sig inser jag att det är en alldeles för fin dag för att gråta över ett hangoffer. Dags att plocka fram finflyget istället!
Jag har med mig en oflugen splirrans ny Schwing88, en nedskalad F3F-racer med en spv på 225cm (88”), och efter att ha synat landningsområdet noga efter uppstickande lömska stenar i det mjuka gräset så kastar jag nu med hjärtat i halsgropen ut denna 2-kilos kolfiberdyrgrip. Planet stiger och accelererar helt odramatiskt och utan ett enda klick på trimmet är den snart en prick högt i det blå. Den flyger. Och den flyger bra! Det blir nästan en timmes flygning från försiktigt trevande till mitt livs största loopings med säkert 150m i diameter. Stora kärror behåller rörelseenergin på ett helt annat sätt än små, och den här besten verkar inte ha något som helst luftmotstånd med rakbladsvassa ving- och kroppsprofiler.
Den tjuter helt odramatiskt omkring däruppe och är så stabil i luften att det bara är ljudet som avslöjar hur fort det egentligen går. Efter att ha trimmat in lite mer dykroder i kråkbromsen på hög höjd plockar jag in den för landning. På skoj drar jag full broms när den är 15m rakt ovanför huvudet. Planet stannar upp och sänker sig sedan majestätiskt ner mot mig som en helikopter för att lugnt ta mark nån meter från mina fötter. Det här skulle jag ju kunna göra på Bohuslänsk granit utan en repa! Inte nog med att det är bra lyft, det verkar inte finnas nån turbulent rotor heller.
Så förflyter resten av dagen i ett konstant flygande och pratande. Någon lunch har vi inte med oss men det känns som om digestivekex och vatten är en helt tillräcklig kost när vi har viktigare saker att göra - flyga! Stormvingen plockas fram den också och visst flyger den fint men inte som originalet. Nu skall man kanske inte jämföra hembaggade vingar med gjutna skalvingar men iaf… Framåt eftermiddagen mattas vinden och vrider lite mer mot NV så nu får även min Påsvisel komma fram. Med 50g bly på ryggen flyger den helt ok. Störtdykningar från riktigt hög höjd gillar den dock inte. Störtdykningen övergår i okontrollerat spinn och den försvinner långt ner framför hanget. (Det visar sig senare att stötstången vibrerat loss från roderhornet)
Alan ser lite orolig ut men jag är mest intresserad av att se hur en 3d-printad noskon klarat en sån krasch. Den får dock ligga därute medan vi flyger ytterligare nån timme i den avtagande vinden. Framåt kvällen är alla ackar slut och jag har en tid att passa med Lovisa på den lokala puben. Vi packar ihop våra grejor och på väg ner från hanget hittar vi Påsviseln med noskonen en bit därifrån. Några flisor har rykt men den får godkänt i detta kraschtest. Snart kör vi hemåt ivrigt diskuterande kolfiberkompositer och byggteknik. Alan släpper av mig vid vårt BnB och vi tar farväl eniga om att en sån här dag måste göras om!
Dagen därpå är Alan upptagen med annat och efter att ha konsulterat diverse väder-appar i fladdrigt mobil-internet (täckningen i Lake District är usel) bestämmer jag mig för att återvända till gårdagens hang Burney Fell på egen hand. Utan co-driver ger jag mig nu ut på fel sida av vägen och ber en stilla bön att google-maps skall leda mig rätt och att alla andra också bestämt sig för att köra på fel sida. Efter en dryg halvtimmes körning som känns som 50mil i rusningstrafik kommer jag faktiskt fram till parkeringsplatsen nedanför Burney Fell och vindsnurrorna längre bort talar glatt om för mig att det blåser både mer och mer rätt in på hanget än igår.
Så det är bara att trava upp och göra sig klar för ännu en makalös dag. I min iver och nervositet på morgonen har jag glömt min vindjacka och det är trots soligt väder rätt kyligt i vinden så på danskt manér lägger jag mig i gräset några meter in från kanten där det är lä och flyger i halvliggande ställning. Jag skriver ”danskt manér” då jag några veckor tidigare fått flyga en förmiddag med ”SpeedsterDen” (känd från YouTube) och hans klubbkompisar i Danmark. De flesta där hade bekväma solstolar med sig till hanget som dom halvlåg i när dom flög. En ganska listig lösning då man inte bara har den obligatoriska danska pilsnern inom bekvämt räckhåll i stolens mugghållare, utan även kommer ner i lä från vinden som blir uttröttande efter en stund. Hamnar planet under hangkanten så får man resa sig upp så man ser det men så länge planet håller sig över hangkanten spakar man minst lika bra från en stol och flygtiden kan lätt gå upp mot en timme.
Om flygningen var fantastisk dagen innan så blir denna dag om möjligt ännu bättre. Långa flygsessioner på runt en timme med Schwing88´an avlöses med flygning precis på hangkanten med de mindre plankorna. Och när hangkanten är mjuka grästuvor istället för sten går det att flyga på ett helt annat sätt än på bergshang. I slutet av dagen sitter jag i gräset en bit bakom hangkanten och övar ”touch and go” med RockBreakern - leker helt oansvarigt som om jag kastade frisbee med modellen - ömsom lyckas jag få gräset att smattra mot vingen innan den tar höjd igen, och ömsom hjular den mellan tuvorna.
Stormvingen får lågsniffa med vansinnesvängar en bit nedanför hangkanten där den mellan fartrekorden går i backen så tuvorna yr. Trött och lycklig flyger jag tills solen sänker sig mot havet i fjärran, skuggorna blir längre och magen påminner om att det faktiskt finns en barbecue som väntar. När jag sätter mig bakom ratten för att återigen trotsa 35 års bilkörningsinstinkter om vad som är rätt och fel sida på vägen så känns till och med det helt ok. Vad gör man inte för att få uppleva sådana här flygdagar…?
Sista dagen i Lake District bjuder en grådimmig och nästan vindstilla morgon. Jag tillbringar förmiddagen med att studera basningens (steam-bending) ädla konst i ateljén där Lovisa går kurs men bestämmer mig efter lunch att ändå vandra upp på Whitborough Scar - en kalkstens-”fell” helt olik övriga Lake District där kalkstenen går i dagen och det mjuka gräset är ersatt av slät klippa och kalkgrus. I denna steniga miljö vandrar jag med en Snipe-DLG och min påsvisel i flera timmar och försöker hitta lyft men är det helt vindstilla så är det. Mitt uppe på Whitborough Scar övergår stenen i en ljunghed med gula och lila blommor - vackert och kanske inte så vasst tänker jag och prövar några kast med min Snipe men även termiken verkar ha tagit ledigt idag. Luften är grå och helt stilla och snart lyckas jag sätta vingen i en sten och får ett fult hack i framkanten.
Duggregnet tilltar och det är bara att vandra vidare för att nån timme senare återigen stå utanför ateljén nedanför berget. Här kunde veckans flygäventyr ha varit avslutade om det inte hade varit för den lokale kursledarens 6-årige son som tydligt tröttnat på basning av trä och nu står utanför sin fars ateljé och med stora ögon synar min Snipe och undrar om han inte kan få se den flyga? Med min nya publik finner jag en hage där fåren gått hem och eftersom duggregnet just tagit paus blir det ytterligare en halvtimmes flygande med lite termiksniff och springande efter planet. Med denna mjuka avslutning på en fantastisk flygsemester känns det närmast meditativt att senare på kvällen linda in modeller i bubbelplast och packa transportlådan för den stundande hemfärden. Inför vilket hang-äventyr skall dom packas upp nästa gång måntro?
Lars Brinck
Kommentarer
Skicka en kommentar